Nya tag

Pelle hade ledigt helgen och jag befarade att han skulle vara lite på tårna idag. Ingen fara med det, utan han gick snällt iväg.Vi tömkörde till brevlådorna och tillbaka. Hanblev deremot otroligt frusterad när vi ska vända vid sågen trasslade in både sig och mig och ville gå hem på två ben. Vi redde ut det och såsmåningom travade han snällt en liten bit saktade av och travade igen bla bla bla.fick klura ut en annan lösning än att vända iomed att han blev helt oregelig.Vi styrde in och gick runt ett träd i en ögla så det blev mer logiskt åt vilket håll jag förväntar mig att han ska gå. Och inget bråk.
Rooni var helt uppspelt och försökte leka lite med Pelle. Det var lönlöst.

Tömkörning

Det var verkligen inte varmaste dagen på året idag, Brooni var lite trött efter en heldag i fullt ös med Nova i Kristinehamn och jag funderade på att lämna henne hemma men träningen blir så mycket roligare med hundsällskap och jag vet att hon tycker det är så kul. Det är någont magiskt över koncentartionen som infinner sig när jag har båda med, istället för tunnelseende så är det som världen öppnar sig och jag hör allt och ser allt, får ett sjätte sinne och ögon i nacken. Jag måste ha koll på Pelle, linorna, hunden, vägen , bilarna. Det var som när man äntligen fick lite perspektiv på tillvaron när jag tog körkort och plödsligt inser att det finns en värld bortom motorhuven. Och, hey! Jag ser i backspegeln...
Iallafall, han har nya skor och idag var det farligt nära skridskor för det var fruset och kallt. Bestämde mig för att inte följa planen utan tömköra Pelle till brevlådorna, vända, till lillsugan, vända, brevlådorna, vända, bla bla bla låt mig inte trötta ut er med att berätta hur alla träden såg ut. Men ibland är det som solen skiner just den stunden när vi går där fram och tillbaka och när Pelle förstår och finner sig i det vi håller på med så är det magi. Och shanti håller sig brevid, krajjar frusna vattenpölar, går framför Pelle, springer bakom Pelle, är inne i skogen , dyker upp som tomten ur lådan medan hästen går där i godan ro, fradgar och frustar. Men jag sa stopp när hon kom ut ur skogen med en gren bredare än vägen och ville springa ikapp pelle för att visa vilken fin pinne hon hittat.
Vi avslutade vid sågen där jag ställt bilen och det är en fröjd o se pelle stå där i lugn och ro o slabba ner min bil medan jag tar av grejjorna, med tanke på vilket trauma hela området där sågen är har varit.

Påskmiddag

Det finns en bra sak med dåligt samvete och det är att man kan ta itu med det. Margit Urtegård pratar mycket och varmt om sina föräldrar som dog när hon var liten. Och jag har en mamma som jag älskar jättemycket men som jag aldrig riktigt träffar, jag har en syster som vissligen är helt galen (!) men som jag gillar lika mycket, Jag har tre syskonbarn som betyder allt men som jag ändå nästan alltid lyckas missa födelsedagarna. Det har sina sidor att alltid vara den eviga tonåringen och när jag ser och lyssnar på Margit så tänker jag ; Yeska, det är dags att växa upp. Grow up and get a haircut. Så för en gångs skull lyckades jag umgås med de mina OCH rida som en galning hos Mona och Styrbjörn och äta påskmiddag.
Allt som krävs är lite planering

Kristinehamn

Glömde ringa min mamma när vi åkte över dagen till Kristinehamn för att rida hos Mona och Styrbjörn. Drabbades av dåligt samvete men min mamma sa att hon inte var förvånad. Micke kom och hämtade oss och Shanti fick sitta i baksätet, förra gången åkte hon tillsammans med Jennys hundar, upptryckt mot gallret och livrädd. Väl framme så träffade hon Nova, snällaste rottweiern och dom rusade omkring i regnet, käkade skit och lekte. Vi vart förvånade när Nova började busa omkring som värsta lilla valpen, hon brukar annars vara lugnet självt, jag fick sätta Shanti i bilen en stund för att unghästarna inte skulle hoppa ur skinnet. Jag och Mona stirrade på Micke när han gjorde iordning sin häst. Groomade och fejjade som värsta tonårstjejjen. I den takten skulle vi hålla på till midnatt så vi väntade inte på honom. Jag red två tre-åringar efter pablo som Mona har lagt ner ett jättebra jobb på. Jag glömde bort att dom är så unga, krånglade onödigt mycket med den ena så tillslut förlorade tålamodet med mig och gav mig en liten resa, haha rätt åt mig!
Red tarmen en liten stund innan dårarna som håller på i ridhuset drog igång en maskin som lät som attan och han blev skärrad och jag hängde på 3kvart, -hjälmen yeska, tänkte jag, var är hjälmen?
Det är tufft att rida utan,
men det är inte tufft att vara död..

andra spåret

Shanti blev nog inte riktigt klok på mig i morse, jag var uppspelt o konstig och hon tittade bara på mig, kände på sig att det är något på gång. Vi tog bilen till åker, om man kisar lite så känns det som hillbillyland, otroligt vilt och vackert. Naturen skiftar så fort. Vi var rottweiler, spaniel, retriver, terrier, golden och vi då. Alla var så otroligt duktiga och hade lagt långa och fina spår. Jag fick tunnelsyn och hade problem med att snitsla, hålla koll på vinden och se till att vi inte hamnade på något konstigt ställe, haha. De andras spår snittade någonstans mellan 200 och 400 meter. Mitt var kanske 170 till 200 steg. vilket gör max 100 meter. men det var lagom långt. Blodet var dessutom slut så jag hade inget val. Hahaha. Jag hade otroligt kul och som belöning får hon nu ligga o käka på skanken hur länge hon vill.

Svanar

Det var inte med ett skutt upp av glädje varken jag eller Shanti, övervägde att skita i det och kalla upp henne i sängen och ta en trynarmorgon men upp kom vi tillslut. Parkerade bilen vid mina skjul vid skjutfältet och gick sen till stallet. Det beror på att jag inte vill att Rottisen Jack ska repa bilen, den är nytvättad och jättefin så jag VILLE inte ha den skitig igen. Men när jag gick där så var det otroligt skönt att rasta av shanti innan vi kom till stallet, så att oavsett vad jag hittar på med pelle så har hon fått sin morgonprommis. BRA där, jag tror att det kommer bli rutin. Inga repor, inga tårar! Motion och frisk luft! Hämtade pelle nakenfis och pysslade lite med honom efter vägen, Band fast honom i ett träd, borstade och satte på skydden. Sadlade vid bilen och bestämde att idag var det dags att börja tömköra. Och det gick överförväntan, började med lite voltarbete, skritt trav, avsaktning.båda varven sen byta varv var lite klurigt innan vi förstod varandras signaler, flyttade honom sidvärdes efter väggen men båda linorna, lurigt men det gick. Det var inte meningen att vi skulle dra ut på vägen bort till annas stenar(vi gick inte ända fram) Hade inte kollat vilka tider som gällde på skjutfältet så jag blev lite nervös, Jag vände honom några gånger och han blev riktigt frustrerad när han inser att han varken bestämmer tempo eller vart han ska gå. Det var riktigt kul, Brooni gick för det mesta brevid och höll pelle sällskap.

Blodspår

Jag skrattade oavbrutet när Lasse härmade hur en hundägare håller på med sin hund. Vi började utan hundarna och det kändes seriöst när vi fick en komprimerad första introduktion i den sköna konsten blodspår fast det bara var två personer som huttrade i kylan och lyssnade uppmärksamt. Det var mycket vindriktning och partiklar och teknik och det kändes bra att vara duktigt påläst och att jag hade övat redan ganska mycket personspår. Det är skönt att inte vara nervös över tekniska saker som spårlina o dyl. Sen skulle vi gör spår åt varandra och trots att Jag vet att första spåret inte ska vara varken långt eller svårt, krånglade jag till det och fick tänka lite extra hur jag skulle lösa det så att inte pricken skulle misslyckas. Blev lite nervös när jag skulle gå och släppa på shanti på spåret och tur att det inte smittade av sig för hon visste precis var hon skulle göra. Spåret gick efter ett skogsbryn och jag visste inte mer än så men jag trodde det gick rakt när Shanti tog kommandot och gick in i skogen runt en sten. Men jag tänkte att, hey jag måste lita på henne för i linan kändes det precis som det brukar när hon vet vad hon pysslar med.
Omåttligt stolt ägare..

vänner

vill bara visa den här sköna bilden på Shanti Rooni Babbarooni Kantarellen Karlsson och hennes kompis Essa tillika granne och stridspar.

fredag

Så har vi äntligen kommit till att köra en riktig rutin, skritt, trav, galopp inspänt. Tycker att han har lagt på sig muskler men det kan ju vara att hömagen e borta!! haha man vet aldrig. Rooni hjälper till och jagar konom lite när han kommer upp i fart. Hon sitter inte fast men har sin lina efter sig så det är ganska bra med störning för Pelles del. Vi skrittar hem på crossbanans lilla väg och kliver över där så vi slipper gå så lång bit på vägen. Nya tjejen i stallet kom med bilen och jag var mäkta stolt när Rooni följde direktiv och hoppade upp på en stor sten, satt där till dom kört förbi.